Jaha, nu var man "ensam" igen. Viktor åkte hem igår och nu ses vi inte på sex veckor.

Varje gång vi säger hejdå så känns det lika hemskt. Speciellt nu eftersom att det är sex långa, jävla veckor tills jag åker till Haparanda igen. Han var här bara över helgen men jag vande mig direkt vid att jag kunde krypa ner under täcket med honom bredvid, att han höll om mig när jag somnade och att jag vaknade på morgonen när han pratade i sömnen. Behöver jag ens nämna att det var tråkigt att gå och lägga mig ensam igår?

Även fast jag gråter en del när han åkt och att det känns jobbigt att det är så lång tid tills vi ses nästa gång så vet jag ju att det är inte slut bara för att vi säger hejdå. Jag har fortfarande kvar honom och han är fortfarande lika underbar. Nu tänker jag bara på hur lycklig jag kommer vara nästa gång vi ses. För det positiva med långdistans (förrutom att man aldrig tröttnar på varandra) är att när man träffas så känner man sig sådär härligt nykär igen!