Jag har tappat räkningen på hur många gånger folk frågat hur f*n jag lyckades träffa någon som bor i Haparanda. För att vara helt ärlig så har jag själv ställt den frågan ett par gånger.

Så, för min egen skull och för er alla nyfikna så tänkte jag förklara:
 
Han har kompisar här nere genom något dataspel så vi träffades på en fest hemma hos min kompis Matilda som kände Viktors kompisar. När Matilda berättade att det skulle komma någon från Haparanda skrattade jag och trodde henne inte. Varför skulle någon som bor i Haparanda känna folk nere i Skåne liksom?! Men det var sant, han var faktiskt norrläning på riktigt. Man kan väl nästan kalla det kärlek vid första ögonkastet (efter att vi hade ätit våra pizzor dvs.). Han åkte hem efter att vi hade setts två dagar och sen dess har vi pratat varje dag på telefon. När han åkte härifrån i maj förra året sågs vi inte på tre månader. 


                                                         
                        

160 mil är det mellan oss. Det tar ca 20 timmar med tåg att åka dit, det är jävligt långt på ren svenska. Det är inte lätt, långtifrån. Att säga hejdå och veta att man inte ses på 5-6 veckor är något av det jobbigaste jag behövt göra i hela mitt liv.

Men jag kan säga att det är värt allt det jobbiga, alla tårarna. För det jag och Viktor har, det är speciellt och jag tänker inte ge upp bara för att det är några mil mellan oss.