När jag satt på nattåget hem från Luleå i lördags hände något riktigt obehagligt. Något så sjukt så man undrar vad det är för konstiga människor som egentligen får gå runt fritt i samhället.
 
I min kupé var det jag och fem stockholmare. På kvällen gick de iväg för att äta i restaurangvagnen. Jag sitter då själv i kupén med öppen dörr och plötsligt kommer det en kille i 20-30 årsåldern och ställer sig i dörröppningen. Han börjar prata med mig på engelska och jag svarar, trodde bara att han var var lite pratglad och social. Då hade jag ingen aning om hur fel jag hade.

Killen frågar om han får ta en bild på mig och plockar fram mobilen. Nej svarar jag såklart. Killen kommer in i kupén och sätter sig bredvid mig, fortfarande med mobilen i handen. Det är mycket folk i gången utanför kupén så killen stänger dörren. Ungefär här börjar jag tycka att det är obehagligt. Killen säger att jag är vacker och frågar igen om jag vill vara med på bild, han säger också att det är fullt normalt att fråga sådär om bilder. Nej svarar jag igen. Han börjar prata om annat och plötsligt gör han en rörelse och försöker lägga armen runt mig. Samtidigt har han mobilen redo, i kameraläge. Jag håller upp händerna och vänder mig, nu först fattar han att jag inte vill vara med på bild.

Killen ger upp det där med att ta bild på mig. Nu frågar han istället om mitt nummer. "Jag ger inte ut mitt nummer till folk jag inte känner" svarar jag. Han frågar om jag har pojkvän. När jag svarar att jag har pojkvän menar han att han kan få mitt nummer så att vi kan vara vänner. Återigen får killen ett nej. Nu ger han äntligen upp, reser sig upp, tar mig i handen och går ut från kupén.

Trots att han bara rört min hand kändes det smutsigt. Jag var tvungen att gå och tvätta mig. Efter en stund kommer stockholmarna tillbaka. Jag berättade vad som hade hänt, tårarna rann för det var först då jag verkligen fattade vad som kunde ha hänt. Underbarare människor än de stockholmarna får man leta efter, en av de blev så förbannad så när killen kom gående utanför kupén gick han och skällde ut honom. Därefter gick han och pratade med konduktörerna. De försökte hitta killen men han var försvunnen. Däremot hittade de två andra kvinnor som killen hade betett sig konstigt mot. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är mot människorna i min kupé, de satt där och lyssnade medan jag berättade mellan gråtattackerna.

Jag såg killen morgonen därpå när tåget var framme i Stockholm. Nu var jag inte längre ledsen över vad som hade hänt, nu var jag bara förbannad. Förbannad för att någon vågar uppföra sig på det viset. Hur kan man med gott samvete bete sig så? Hur kan man tro att folk accepterar sånt beteende? Det värsta är att svinet antagligen hade en fru, som fanns med på tåget. Stackars människa som tvingas leva med en sån idiot.

Jag tänker inte låta mig påverkas av den här människan. Men trots att jag nu är arg och förbannad så vet jag att nästa gång jag sitter ensam i en kupé, så kommer rädslan att komma smygande. Rädslan över att någon snuskig typ kommer att prata med mig, och kanske gå steget längre än vad den här killen gjorde. Risken är liten, men den finns där.